Religionsblindheten och dess verkningar

Kristen Fostran november 2013

I regeringens senaste utrikesdeklaration står det att ”Sverige verkar för en värld i vilken religionsfrihet råder alltid och överallt”. Hur kan det då komma sig att Sverige gör så lite för förföljda kristna i till exempel Nigeria, Egypten, Syrien, Irak och Pakistan? Visserligen tar vi emot många flyktingar, men varför försöker man inte påverka ledningen i de nämnda länderna, till exempel genom EU? Som i så många frågor har det nog att göra med den för Sverige så olyckliga sekulariseringen. Ja, man kan säga att i Sverige råder religionsblindhet.

Kyrkor och samfund faller inom civil- och bostadsminister Stefan Attefalls område. Han gjorde nyligen ett uttalande om att han mött en stor okunnighet om religion inte bara i samhället i stort, utan också inom statsförvaltningen. Därför har berörda myndigheter svårt att hantera frågor, där religion ingår, till exempel flyktingfrågor. Man vet för lite om religionens betydelse för enskilda människor och för ett land. Flyktingar kan skickas tillbaka till länder, där de kommer att förföljas och dödas. Var finns nu vår evangelisk-lutherska kyrka, som genom århundraden genomsyrat vårt samhälle och vårt skolsystem? Alltför många i Sverige blundar av feghet för religionens betydelse.

Situationen är bättre i en del europeiska länder, men inte i alla. På Irland har vice statsminister Eamon Gilmore blivit tvungen att intyga att landets katolska präster verkligen hade rätt att yttra sig kritiskt om den föreslagna abortlagstiftningen. Den tyske filosofen Jürgen Habermas har, trots att han själv är ateist, förklarat att vi riskerar att få ett urspårat sekulariserat samhälle, där ekonomiska intressen slår ut fundamentala mänskliga värden, om religionen inte får plats i offentligheten.

Det gamla sättet att se på religion som något privat skapar inget fritt och öppet samhälle. Präster och vanliga kristna behöver engagera sig i samhällsdebatten. Vi vet hur det gick med Skollagen. Det så kallade adventsuppropet, som undertecknats av 81000 personer, samt andra aktioner som även vi i Kristen Fostran har engagerat oss i, har resulterat i att utbildningsminister Jan Björklund har lovat en översyn av Skollagen. Det lönar sig alltså för oss kristna att gå samman i olika aktioner. Riksförbundet Kristen Fostran är en evangelisk kristen organisation, som inte vill bli placerad i något fack. Vi vill samarbeta med kristna av olika tradition, svenskkyrkliga såväl som frikyrkliga. Det viktiga för oss är barnens bästa i Sverige.

Den ovan nämnda okunnigheten och religionsblindheten medför en marginalisering av oss kristna som kan ta sig otäcka uttryck. Förföljelsen av den nyutnämnda arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson kan faktiskt liknas vid en häxjakt. För till och med stora tidningar var det viktigare att hon varit med i Ja till livet och Livets ord än att hon har en licentiatexamen i nationalekonomi.

Tyvärr finns det mobbning även inom svensk kristenhet. Vi i Kristen Fostran kan bara instämma i David Terméns (långvarig medarbetare i vår tidning) uttalande i Världen idag. I en artikel kritiserade han nyligen biskop Åke Bonniers beskrivning av bekännelsetrogna som ”trospoliser” när man protesterat mot ärkebiskopskandidaternas relativistiska och otydliga svar under utfrågningen inför ärkebiskopsvalet. Biskoparna, med ärkebiskopen i spetsen, borde i stället genom att främja kyrkans tro och bekännelse, vara goda herdar och vägvisare för sina präster och övriga församlingsmedlemmar.