Låt tron vara kulturskapande – inte tvärtom

Kristen Fostran 2012-06-07

Ängarna spirar av grönska,  vattnet kluckar mot stenarna där nere vid stranden. Det doftar av prästkrage, gullviva, mandelblom och viol. Som av ett fläktande andetag viker sig det långa gräset tillfälligt och stiger mjukt upp igen. Humlor och bin surrar i luften. Några ungdomar badar. Idyllen tycks vara fullständig. Dagen därpå sjunker temperaturen. Från den grå himlen faller några droppar regn. Men det är ingenting i jämförelse med alla tårar som snart ska tränga fram. Den ofattbara mängden av blod som kommer att drypa från människors döende kroppar. Den rofyllda tystnaden förbyts i hjälplösa panikslagna skrik. Obönhörligt återkommer hårda knallar från det halvautomatiska geväret med kikarsikte. Och så tystnad igen, den här gången förfärande kall.

Förändringen har beskrivits med orden från paradis till helvete.

Snart efter dåden kom det fram att massmördaren som nu står inför rätta i Oslo kallade sig kristen.

Debattens vågor om detta tog fart. Vad som kan konstateras är att massmördaren i sitt manifest själv deklarerade att hans tro inte innebar ett personligt förhållande till Jesus eller Gud. Enligt detta synsätt kan även ateister vara kristna, eftersom kristendomen, fritt översatt,  fyller sin funktion som kulturell och social plattform för identitet och moral. Korset som symbol borde enligt detta resonemang förena alla européer, även agnostiker och ateister.

Om gärningsmannen är psykiskt sjuk eller inte har diskuterats.

Stora delar av hans tankegods har avfärdats som ren galenskap.

Men när det gäller hans syn på kristendom är frågan om inte alltför många människor i dagens samhälle medvetet eller omedvetet bär på liknande tankar, även om få vill dra ut på ”korståg” för den sakens skull.

Tankar om att kyrkan ska vara inkluderande och räkna in alla.

Tankar om att det där med kristendom i själva verket handlar om en kollektiv kulturell identitet och en värdefull grund för moral, tio guds bud och så,  snarare än om personlig tro.

Knappt ett år senare sitter en av Sveriges mest intressanta kristna profiler och debattörer just nu i tv och berättar om sin tro.

En tro som kändes i hela kroppen när den under förbön kom över och förvandlade honom.

Han talar om att kristendomen ska vara kulturskapande.

Att kristna måste våga stå upp för sin tro och låta den ge avtryck i samhället.

Här handlar det inte om att kulturen ska forma människors liv, utan tvärtom att människors liv i tro ska forma kulturen.

Det blir en rörelse inifrån och ut, som bottnar i verklig gemenskap med Gud.

Alternativet, som det sekulariserade samhället erbjuder, är att använda kristendomen som en yttre klädnad över ett inre som kanske är tomt eller som åtminstone inte har någon större betydelse i sammanhanget vad det nu består av.

Vi får vara noga med att syna oss själva, så att vi inte faller in i det sekulariserade tankesättet.

Vi får inte glömma att det är den personliga tron som bär frisk och fräsch frukt.

Plastblommor – hur äkta de än ser ut vid första anblicken – varken doftar gott eller växer om man vattnar dem. De saknar helt enkelt liv.

Skillnaden mellan liv och avsaknad av liv är oändligt stor.

Det blir vi ständigt påminda om.