Alla skolor genomsyras av värderingar

Debattartikel i Bohusläningen, 14 januari 2013

Att undervisningen i svenska skolor skall vila på vetenskaplig grund får vi förutsätta att alla aktörer inom skolväsendet står för, även om begreppet inte är helt självklart. Men väldigt mycket i skolan handlar om det som ligger utanför vetenskapens område.

Tanken om människovärdet är ingen vetenskap. Inte heller demokratibegreppet och allt vad det står för och bygger på. Det är värderingar som bygger på någon form av grund. Antingen i form av en konfession eller en allmän aktuell konsensus.

Är RFSU:s medverkan i biologilektionen fri från värderingar? Och vilken pedagog kan avgöra det, då de ofta inte är med på lektionerna …? Är Utbildningsradions satsning ”Sex på kartan” fri från värderingar?

Bara för att olika instanser förmedlar värderingar som (eventuellt) majoriteten i samhället står för och ser som självklara, är det inte samma sak som att det inte är värderingar. När det talas om abort, talar man då kallt om ingreppet i kvinnans kropp utan att tala om killens/mannens ansvar? Nämner man att det är en människa? Hur benämner man fostret? Allt detta styrs av våra värderingar och påverkar våra värderingar.

De flesta värderingar kan passera ostört genom, bildligt talat, den svenska skolkorridoren, men om det andas religion flammar glöden upp. Argumentationen blir mindre rationell och mer emotionell. Har Sverige blivit kristofobiskt?

Det talas om att barnen själva – i de lägre åldrarna – inte har möjlighet till att välja skola, eller värja sig för att bli satta i en viss skola. Ofta menar man då konfessionella skolor, men det måste i rimlighetens namn i så fall gälla alla barn – även de barn som av föräldrarna placeras i en religionsneutral skola.

Det är självklart inget problem för de barn som har föräldrar som anammar majoritetsvärderingar, men kanske inte alltid är lika bekvämt om man tillhör en minoritet eller vågar stå för något som står över tidsandan.

Föräldrar har rätten och måste få ha rätten att välja utbildning för sina barn. Det finns klart stöd för det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 26, samt i Europakonventionens tilläggsprotokoll, artikel 2. Alternativet är att statens representanter tar sig detta mandat, men ett sådant överförmynderi och maktspråk tror jag det är få som egentligen önskar.

De som kommer i kläm när hem och skola förmedlar olika budskap blir barnen. Men å andra sidan kan det leda till självständiga individer som vågar gå emot strömmen, som tror på demokratins principer även vad gäller minoriteter och som i praktiken kan möta de som är annorlunda med stor respekt.

Carl-Henrik Karlsson, Ljungskile
Verksamhetsledare för kristna föräldranätverket Eunike